.

nu är det sista dagen i grundskolan. alltså bara skolavslutningen kvar. jag är lycklig. jag slipper återvända till den där skitskolan även om jag endå kommer sakna den.. alla minnen är så starka. jag har gått igenom så mycket i den där skolan.. jag har varit i bråk, jag har busat, lekt, varit ledsen, besviken, glad, ja allt. kommer endå sakna atmosfären och klassen faktiskt. kommer verkligen kännas i hjärtat att jag inte ska gå i samma klass som min bubb. det är hårt. efter fyra år nu så ska vi inte gå tillsammans längre.

som sagt så har jag gått igenom mycket under fyra år. det har hänt saker jag aldrig trodde skulle hända varav att jag förändrades till någon person som jag själv inte kände igen. jag försökte att snabbt dra mig ur det när min mamma en dag sa till mig att hon inte kände igen mig. då vaknade jag. jag har blivit krossad, sårad och huggen i ryggen många gånger på fyra år. och det känns. ärren finns kvar men sakta men säkert så läker dom. jag har funnit vänner, varav en vän för livet. jag har skrattat med henne, busat, gråtit, bråkat och gjort allt med henne. jag känner henne ut och in och hon känner mig också. det är skönt att jag kan lita på henne så pass mycket som jag faktiskt gör..

jag gick från att ha IG i väldigt många ämnen (om man räknar med sjuan) till att nu ha tio stycken vgn (tror jag). det känns verkligen bra. för nu vet jag att jag faktiskt kan, när jag väl vill. skolan, ja.. vad var skolan i mina ögon när jag gick i sjuan? i princip ingenting. jag skulle dra till USA utan jobb eller pengar, trodde jag. tills jag i slutet endå var tvungen att inse att det aldrig kommer funka. ska jag dit så ska jag ha bra betyg, ett jobb, och pengar. den drömmen, drömmen om USA, höll hoppet och kämparglöden uppe för mig. för utan ett mål så hade jag faktiskt inte haft nånting. ingenting att sträva efter.

det har varit hårt, det har det verkligen. jag trodde aldrig nian skulle bli så pass jobbig som det har varit. jag trodde aldrig att jag skulle klara det. men det gjorde jag! och det är jag bra stolt över. men det var vissa tider då jag kände att jag inte orkade nånting. februari.. jag hatade den månaden och jag vill aldrig mer minnas. jag behöver bara säga ett ord. robin. fyfan vad jag mådde dåligt under den perioden. jag visste inte vart jag skulle ta ivägen efter allt med honom. jag ville bara strunta i allting och sova. sömnen tyckte jag var den enda lösningen på såren som han hade orsakat, för att jag kunde då koppla bort allting och leva i min egna värld. men jag visste endå att sömnen inte skulle göra mig glad, starkare eller lycklig. så jag tog tag i allting och det kändes mycket mycket bättre efter det.

det finns alltid tider då man verkligen vill ge upp allting, och tider då man är lite mindre självdestruktiv. ta vara på de lyckliga tiderna och tänk på att det alltid finns hopp även om du är väldigt långt ner i mörkret. för att oavsett vad människor kallar dig, hur hårt dom stampar på dig när du redan ligger, så ska du alltid stå upp för dig själv. för en dag, om många år, så kommer du se tillbaka på den tiden, starkare än någonsin, och trampa så hårt tillbaka, att dom aldrig kommer komma upp igen.